Eldsvåda å Vannborga utmark

Brita Lisa (Alberts moster) och hennes familj drabbades den 4:e juni 1896 av en olycka då en eldsvåda bröt ut i boningshuset. Nedan är en artikel från Ölandsbladet den 10:e juni samma år.

Notis i Ölandsbladet den 10 juni 1896

Detta utspelade sig för övrigt på samma gård i Löt där Albert bodde med sina morföräldrar, innan han senare flyttade till Persnäs med sin familj. Nedan är en bild på hur hushållen var sammansatta åren 1886-1897.

1886-1897 Husförhörslängd Övre Vannborga
[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mff] Nils Johan Albert Nilsson - 1878-1969 > 
[mffm] Mathilda Christina Johansdotter - 1856-1924 > hennes syster var Brita Lisa Johansdotter - 1858-1941

Skänkte en krona till nödlidande i Karesuando

Nedan är några artiklar från Ölandsbladet den 14 feb 1903 som listar personer som donerade pengar till nödlidande i Karesuando församling i Norrland samt några brevväxlingar mellan personerna som stod bakom insamlingen; ”Prosten Högvälb. Herr Friherre B. U. A. Hummerhielm” från Öland och kyrkoherden i Karesuando, Vitalis Karnell. Bland givarna syns en viss ”A. F. Jonsson, Köpings Tall” som var Alberts morfars bror, Anders Fredrik Jonsson, som alltså står antecknad för 1 krona.

Mer koppling än så har inte denna historia till vår släkt, men artiklarna är ändå intressanta och förklarar vad Anders Fredrik Jonssons krona användes till.

I artikeln nedan kan man läsa Vitalis Karnells svar på redovisningen av de insamlade pengarna. Han beskriver också situationen i sin församling.

Prosten Högvälb. Herr Friherre B. U. A. Hummerhielm

Först nu kan jag besvara Edert bref af 27 nov. – nyss hemkommen efter 5 veckors inspektionsresa.

För detta bref tackar jag på det hjertligaste; särskildt godt kändes det få höra om mina kära landsmäns välvilja och kärleksfulla sinnelag. Genom vederbörandes och enskildes rikliga gåvor är nöden bäfd i min församling, åtminstone f.n. Vi ha fått foder åt våra kreatur, mat åt hungrande människor, kläder åt stora och små samt kaffe och socker från H. Maj:t Drottningen.

Af allt detta ha dock endast de boende fått del (omkr. 400). Men nu ha nomadlappare kommit ner till kyrkobyn i många hundratal och de öfversvämma mig med bön om, att äfven de måtte få något. I vanliga fall reda sig de flesta af dem godt, men nu har olyckan drabbat även dem genom de sista veckornas blidväder med efterföljande hård frost, hvarigenom renmossan sitter infrusen i ett islager, oåtkomlig för renarna – de dö också hoptals af svält. Och nöden står också framför lappens kåta.

Staten gifver i mångt och mycket hjelp och skydd åt lapparne, de skola säkerligen nu som tillförne få. Men bra kärt vore det, om jag skulle få taga Eder gåva i anspråk för de fattiga och olycklige bland dessa fjällets barn. Såsom ställningen nu är, synes mig de insamlade medlen komma till bästa nytta om de öfversändes till mig och jag bemyndigades inköpa kaffe åt behöfvande nomadlappar.

Jo, jag är ölänning – fr Vickleby – fäst vid min hembygd med de starkaste band. Hit fördes jag, emedan jag trodde mig hafva något att göra, här för Guds rike först och främst, för fosterlandet och upplysningen sedan. Arbete har jag och Gud är med mig.

Mottag sjelf , herr Baron, och framför till de ädla vännerna i Köping min och min församlings varma, vördsamma tack och helsning.

Vördesammast Eder tillgifne embetsbroder

Vitalis Karnell

Karesuando den 20 dec. 02.

Foton på B. U. A. Hummerhielm och Vitalis Karnell:

Vitalis Karnell rapporterar att pengarna kommit fram:

Å denna lista tecknade medel kr. åttioen (81) 35 öre har jag med senaste post den 18 d:s mottagit från prosten högvälb. herr frih. B. U. A. Hummerhielm i Köping att användas till de nödlidandes bästa i Karesuando församling.

På samma gång jag erkänner detta, har jag att till en hvar gifvare, ingen nämd och ingen glömd, frambära min och min församlings varma, vördsamma tack för den värdefulla gåfvan – till önskande jag min kära fosterbygd, Öland, rikaste välsignelse under Guds hägnande hand.

Vördsammast

Karesuando i Norrbottens län den 22 januari 1903

Vitalis Karnell, kyrkoherde

Närslutande teckningslistan å hvilken jag tecknat erkännande, får jag vördsamt tacka Eder sjelf särskildt såväl för tecknadt bidrag som för allt besvär.

Medlen har jag använt dels till inköp av kaffe åt lapparne, kr 64, dels till en i dessa dagar bildad banda- och hemslöjdskassas förökande, kr 17:35. Man har alltid klagat, att det icke lönade sig syssla med hemslöjd, då ingen var som ville eller kunde köpa och afsättningsorter ej funnos. När så ganska mycket penningar inflöto att användas efter mitt godtfinnande, bildade jag en kassa, hvarur nu allt hvad man hinner tillverka uppköpes – jag har redan sett välsignelsen af denna anordning och väntar få se ännu mera. Hvad vårt folk måste lära sig för att icke nödår skall inträffa hvarje år – det är arbete, träget och ihärdigt. Man har sofvit här uppe tiderna igenom och sofver mycket ännu – det är tid på att man vaknar.

Så vidt jag kan se är nöden här nu häfd genom kärleksfulla bröders hjelp – hädanefter måste vi söka hjelpa oss sjelfva under Guds välsignande hand.

Med vördsam helsning tillgifnast

Vitalis Karnell.

Nedan är artiklarna från Ölandsbladet den 14 feb 1903:

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mff] Nils Johan Albert Nilsson - 1878-1969 > 
[mffm] Mathilda Christina Johansdotter - 1856-1924 >
[mffmf] Johan Peter Jonsson 1830-1897 > hans bror var
Anders Fredrik Jonsson 1835-1919

”Krypern” i Sandby

En liten historia som inte direkt rör några släktingar, men som var en del av deras vardag är den om Jonas ”Krypern” Persson i Sandby. Han bodde i samma socken (Egby) samtidigt som bland andra [mff] Alberts mor Mathilda i mitten av 1800-talet.

Så här står det i sockenboken:

”I närheten av Zakrisbacken ligger ”Krypermärka”. Där bodde i mitten av 1800-talet Jonas Persson med sin hustru och sju barn. Han kallades för Krypern eftersom han inte kunde gå upprätt utan halvkröp och stödde sig på ena handen. Han var först bonde på Sandby nr 6 men sålde gården och, som då var vanligt, tog han undan en mark öster om byn där han byggde en stuga. Det har sagts att han var stor och stark och företagsam. På Basbacken byggde han en vattenkvarn och dämde upp vattnet i Sandby ström och malde säd. Det var dock bara på våren som han kunde använda den när det var rikligt vattenflöde, sedan torkade strömfåran. Det var inte så lätt att försörja den stora familjen hemma i Sandby så Krypern for runt i en stor del av Sverige och tiggde pengar och hade då nytta av sitt handikapp därför att folk tyckte synd om honom. Han dog 1877. Barnen fick sedan heta Kryper-Emma, Kryper-Niss, Kryper-Ant, Kryper-Gusta osv.”

”Zakris-Oll”

Tidigare har jag skrivit om föräldramördaren Olof Andersson i Sandby. Idag hittade jag ytterligare information när jag bläddrade i Egbys sockenbok.

Tidigare inlägg:

Ur sockenboken: ”Mentalsjukvården var bedrövlig. Om någon blev ”underlig” hölls han fastbunden i sängen och på så sätt kunde en stackars mentalsjuk människa få ligga i flera år. Ett annat sätt var att vakta den sjuke ett dygn i varje gård i socknen. På så vis sköttes år 1870 Olof Andersson, kallad Zakris-Oll, i Sandby.

Han hade varit sjöman men blev sinnessjuk, kom hem och försökte döda sina föräldrar, 79-årige Anders Zachrisson och 69-åriga Kjerstin Erlandsdotter, som bodde ett stycke öster om Sandby. Tillskyndande personer hindrade honom den gången och han togs om hand av sockenborna. Natten mellan 28 och 29 maj tog han sig emellertid ut från Sörgården i Sandby och begav sig ner till föräldrarnas stuga där han dödade både fadern och modern när de låg i sängen och sov, dels genom slag med en stor sten, dels genom flera knivhugg.

Efter det hemska dådet gick han ner till Ransorden och tog en båt med vilken han seglade till Hulterstad. Där greps han på pingstaftonen och fördes till fängelset i Kalmar och kom så småningom till hospital. Där fick han stanna till sin död 1917.

Platsen där föräldrarnas stuga låg kallas än i dag för Zakrisbacken och Zakris horvan.”

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mff] Nils Johan Albert Nilsson - 1878-1969 > 
[mffm] Mathilda Christina Johansdotter - 1856-1924 > 
[mffmm] Brita Stina Persdotter - 1833-1910 > 
[mffmmm] Ingrid Erlandsdotter - 1798-1874 > Hennes syster var Kjerstin Erlandsdotter - 1801-1870 > Hennes son var 
Olof Andersson - 1833-1917

Olaus får lagen i egna händer

I två tidigare inlägg har jag skrivit om två tillfällen när Olaus Isaksson blivit utsatt för skadegörelse.

I en gammal tidningsnotis i Ölandsbladet från 28:e dec 1904 visar det sig att Olaus blev vald till byordningsman. Kanske detta gjorde att förövarna tänkte sig för en andra gång innan de gav sig på Olaus igen.

Dessutom hittade jag en äldre artikel från 1:e april 1899 där det står att Olaus blev vald till brandrotemästare för södra socknen.

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 >
[mfm] Albertina Wilhelmina Gustafsdotter - 1875-1939 >
[mfmf] Gustaf Petter Isaksson Westervik - 1826-1896 >
hans bror var Olaus Isaksson - 1843-1927

Byggde Göta Kanal – sökte hjälp hos konungen

En del av vår släkt består som bekant av smålänningar som tog sig till Öland. En av dessa var [mfmff] Isac Svensson som blev bysmed i Stora och Lilla Istad samt Staretorp.

Han föddes år 1794 i Björkshult som ligger intill gränsen mellan Kalmar och Kronobergs län, sju kilometer söder om Fagerhult. Två år tidigare föddes hans bror Jacob.

Jacob gifte sig med Maria Petersdotter från Åseda den 18:e november 1823. Maria hade redan innan äktenskapet ett barn, vem som är fadern är oklart. Men, tillsammans får dom 6 barn, tre under tiden i Fagerhult, ett i Åseda, ett i Virserum och ett i Mörlunda.

Familjens sammansättning

Sedan 1813 var Jacob soldat till yrket, närmare bestämt vid Livkompaniet, Kalmar Regemente. Det är också nu han blir tilldelad namnet ”Wellin”, antagligen beroende på att han då bodde i Walsmåla (eller Wällsmåla, bägge namnen förekommer). I mönstringsrullorna kan man läsa att han redan 1817 var ”Frivillig arbetare vid Götha Canal”, samma noteringar står att läsa 1822 och 1826. Med andra ord så arbetade Jacob med bygget av Göta kanal mellan åren 1817-1826.

Nedan är bilder ur Generalmönsterrullorna:

Ur: Generalmönsterrullor, Livkompaniet vid Kalmar regemente 1816
Ur: Generalmönsterrullor, Livkompaniet vid Kalmar regemente 1822
Ur: Generalmönsterrullor, Livkompaniet vid Kalmar regemente 1826

På Wikipedia kan man läsa:

 "58 000 indelta soldater från 16 olika regementen arbetade med grävningen. En mindre del av arbetsstyrkan bestod av ryska desertörer som frivilligt hade anslutit sig och privata arbetare. De gjorde tillsammans 7 miljoner dagsverken med kanalen. Ett dagsverke varade 12 timmar. Grävningen av kanalen utfördes till största delen för hand med plåtskodda träspadar. Som mest grävde cirka 7 000 man samtidigt men arbetsstyrkan bestod normalt av 2 000–3 000 soldater.

Bland de utkommenderade trupperna upprätthölls sträng disciplin. Regementena ägnade fyra timmar på helgdagarna åt exercis och fyra dagar i veckan åt målskjutning. Dagpenningen för de meniga soldaterna uppgick till 13 skilling och 4 runstycken som utbetalades av kanalbolaget.

Varje soldat som deltagit i arbetet erhöll en silvermedalj med Karl XIV Johans bild och inskriptionen "För verksamt biträde till Hafvens förening. Given av Göta-kanal-Bolaget".

Som man kan läsa ovan var arbetet slitsamt och 1826 får Jacob ”afsked för sjuklighet”. Hur Jacob och hans hustru försörjer sig och sin familj efter detta är oklart. Men med tanke på att de flyttade en del kan man tänka sig att det berodde på avsaknad av fast arbete.

Från 1834 bor familjen i Åkerö som ligger ca 1,5 km söder om Mörlunda samhälle och bara ett par hundra meter i från Emån. Runt 1856 bygger man ett nytt hus där och gården (eller huset) kallas därefter för ”Bygget under Åkerö”.

Men snart verkar det som att det ekonomiska inte längre går ihop. I husförhörslängden står antecknat att Jacob den 15:e maj 1857 får ”betyg för att söka hjelp hos konungen”. Och hjälp fick han. Ovisst är om hjälpen kom direkt ur kunglig hand eller ej, men i vidare anteckningar har han inte bara titeln ”f.d. Soldat” utan även gratialisten.

Ur: Mörlunda kyrkoarkiv, Husförhörslängder (1857-1864)

Bara ett år senare går hans hustru bort i lungsot och han bor sedan ensam med sin yngsta dotter Charlotta (som hade en hand som var ”oför” och ”ofärdig”, vilket antecknades under 25 års tid i husförhören) fram till hans död den 12:e maj 1877. Jacob blev 85 år gammal.

Till sist två foton på dottern Beata (Gustaf Petter Westerviks kusin) som for till Amerika:

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mfm] Albertina Wilhelmina Gustafsdotter - 1875-1939 > 
[mfmf] Gustaf Petter Isaksson Westervik - 1826-1896 > 
[mfmff] Isac Svensson - 1794-1873 > hans bror var
Jacob Svensson Wellin - 1792-1877

Olaus i skottgluggen – igen!

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om Olaus Isaksson (Gustaf Petter Westerviks bror) och det brott som blev begånget i dec 1902. Nu visar det sig att detta inte var första gången familjen blev utsatt för skadegörelse.

Den 9:e oktober 1901 kan man läsa i Ölandsbladet att ”någon illvillig och samvetslös person” har saboterat Olaus åkvagn och att en belöning på inte mindre än 25 kronor skall utgå till den som anger förövaren!

Ölandsbladet 19011009
[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 >
[mfm] Albertina Wilhelmina Gustafsdotter - 1875-1939 >
[mfmf] Gustaf Petter Isaksson Westervik - 1826-1896 >
hans bror var Olaus Isaksson - 1843-1927