Eldsvåda och spildt menskolif

När Albertina Lydia (Edits mor) döptes 1875 stod hennes farbror Erland och hans hustru Matilda som faddrar. Erland och Matilda bodde i Basebo, Högsby socken, som ligger ungefär en kilometer ifrån Släthult där hon föddes.

Två år senare sker en hemsk olycka som står att läsa om i Barometern.

Barometern 5 nov 1877: “- Eldsvåda och spildt menskolif. Just som tidningen lägges under press, ingår den sorgliga underrättelsen, att rundsågaren Erland Jonssons hus i Basebo af Högsby socken nedbrunnit natten till sistlidne gårdag, hwarvid hustrun innebrändes. Sex barn hade modern förut räddat men dukade under af ansträngningen innan folk hann komma till hjelp. Närmare underrättelser saknas.”

Barometern 10 nov 1877: “- Wådeld. Natten till förliden fredag nedbrann genom wådeld ett, hemmansägaren Carl Johan Ringberg i Basebo tillhörigt, å Basebo egor i Högsby socken beläget boningshus, som beboddes af cirkelsågaren Erland Eriksson med hustru och sex barn. Eriksson wistades wid tillfället å Påskallawik, sysselsatt med buggnadsarbete och hustrun hade på torsdagsmorgonen begifwit sig till Basebo på arbete, lemnande barnen – hwaraf det äldsta war tretton år och det yngsta åtta månader gammalt – ensamme hemma. Hemkommen på torsdagsaftonen, gick hustrun genast till sängs, men waknade strax efter midnatt wid att eld hade utbrutit i köket och redan antändt taket. De många små barnen utfördes genast i blotta linnena, men under tiden grep elden allt mer omkring sig, så att d modren, efter att hafwa utburit det minsta barnet, skulle återwända in i stugan för att söka rädda något kläder och penningar, nedstörtade taket öfwer henne. Efter oerhörda ansträngningar lyckades hon likwäl att rädda sig ur elden in i den närbelägna skogen, der hon, sedan barnen skyndat efter folk, hittades i ett busksnår, på det förfärligaste bränd öfwer hela kroppen, men ännu wid lif. Förd till sjukhuset i Högsby afled hon der efter en kort stund.”

[mm] Edit Gunhild Svensson - 1912-1968 > 
[mmm] Albertina Lydia Karlsdotter - 1875-1949 > 
[mmmf] Carl Johan Eriksson - 1836-1898 > hans bror var
Erland Fredrik Eriksson - 1839-1911 > hans hustru var
Matilda Sofia Johansdotter - 1839-1877

Missväxtåren

Under missväxtåren 1867-1869 var Öland synnerligen drabbat, enligt många var det flacka, skogslösa landskapet en förklaring. Givetvis genomlevde många ur vår släkt dessa år på Öland, exempelvis var [mff] Alberts föräldrar Nils Magnus och Mathilda bägge i 10-årsåldern vid denna tid. [mfm] Wilhelminas föräldrar Gustaf Petter och Brita Kajsa var i 40-årsåldern.

Nedan är några artiklar jag transkriberat från Ölandsbladet och Barometern som skriver om ämnet under dessa år.

Ölandsbladet, 31 oktober 1868

“- Tredje årswäxtberättelsen från Kalmar länsstyrelse lyder sålunda: Uti de twenne föregående berättelserna är redan omnämdt , hurusom under wåren och hela sommaren långwarig stark torka högst menligt inwerkat på grödan, synnerligast å foderväterne och wårsäden, hwilken sednare på högländ jord knappast återgifwit utsädet. Denna för wäxtligheten skadliga wäderlek har emellertid warit gynnsam för skördearbetet, hwadan hö och säd, utan undantag, äro wäl inbergade. Afkastningen, hwilken hwad angår hwete och råg, är af utmärkt god beskaffenhet, utgör i medeltal enligt inkomna uppgifter: af Hwete och Råg 4:de; af Korn och Hafre knappast 3:dje och af Potatis 3:dje samt af Ärter, Bönor, Vicker, Rofwor och Kålrötter, som föga odlas, ungefärligen 3:dje kornet. På det hela för detta län, hwarest hufwudsädena utgöras af råg, korn och potatis, lärer således denna afkastning icke kunnas beräknas till mera än ⅓:del under medelmåttig skörd, i följd hwaraf brist på spannmål och potatis till föda och wårutsäde påtagligen är att emotse inom flere af länets socknar. Tillgångarne å hö och halm för kreatursutfodringen äro högst ringa och på flera ställen icke tillräckliga för ens hälften af wanliga antalet kreatur.”

Barometern, 23 december 1868

“- För de nödlidande på Öland. Med anledning af det upprop till den allmänna wälgörenheten, hwilket en på Öland bildad nödhjelpskomité till följd af mycket ömmande omsändigheter ansett sig böra utfärda, har redaktionen af Post- och Inrikes Tidningar låtit framlägga i Holmbergska bokhandeln i Stockholm en lista för anteckningar af de bidrag, hwarmed menniskowännen skulle wilja, i större eller ringare mån, söka att lindra den swåra nöden.”

Barometern, 23 december 1868

“- Stadsfullmäktige i Borgholm hade ordinarie sammanträde sistlidne måndag, hwarwid beslöts upptgande af lån å 15,000 rdr till skolhusbyggnad och annordnande af en soppkokning under instundande Januari, Februari och Mars månader för de allra fattigaste i staden.”

Ölandsbladet, 24 december 1868

“- Den adress som utgått till allmänheten från nödhjelps-komiteén härstädes har följande lydelse: Sistliden sommars owanligt starka torka har, så widt wi kunnat utröna, icke inom någon landsdel i hela riket åstadkommit en så stor och allmän förödelse, som här på Öland, hwars flesta socknar lidit en nästan total missväxt å all slags säd äfwensom å potatis och höfoder. Också utgör denna ö, såsom bekant är, ett skogslöst och flackt land, der, med undantag af några trakter, närmast kusten, det i allmänhet mycket tunna matjordslagret hwilar omedelbart på kalkflisan. På många ställen grödan blivit så förbränd, att icke ens utsädet erhållits åter. Under wanliga år kan Öland till andra orter afsätta betydliga qwantiteter säd, men i år deremot finnes på hela ön knappast något hemman, som efter fyllandet af eget behof får öfwerskott af spannemål eller potater till afsalu; de aldra fleste hemmansinnehafware måste köpa till eget husbehof och för en stor del af dem är det inbergade förrådet till den grad knappt, att det inte kan räcka längre än till årets slut. Under sådana omständigheter har den jordbrukande allmogen i möjligaste måtto inskränkt sitt behof af tjenare och legoarbetare, hwaraf följden blifwit en allmän brist på arbetsförtjenst för den stora massa af öns befolkning , som, i saknad af eget jordbruk, måste för winnande af lifsuppehälle arbeta åt andra. Denna lösa arbetarebefolkning är så mycket mera att beklaga som högst få af densamma ega något af wärde att förwandla i penningar för inköp af säd. Nöden är redan stor och hotar att inom kort antaga högst betänkliga proportioner. Wäl har på begäran af 22 bland Ölands 33 kommuner, Länsstyrelsen nyligen ingått till Kongl. Maj:t med underdånig framställning om såwäl undsättningslån som anslag utan återbetalningsskyldighet, det sednare till förmån för den arbetsbehöfwande personalen; men dels lärer, af brist på tillgänglige medel, det komma att dröja länga innan orten erhåller några undsättningslån, hwilka i allt fall egentligen komma endast den besutna allmogen till godo, och dels torde, med hänsigt till knappheten af befintligt anslag de understöd som möjligen lemnas kommunerna på Öland utan återbetalningsskyldighet , huru wälkomna de än blifwa, icke kunna fylla mer än en ringa del af de stora behofwen. Wid detta förhållande och på uppmaningar från flera trakter af ön hafwa undertecknade bildat en nödhjälpskomité för Öland, för att i sådan egenskap och till förmån för den fattiga arbetarebefolkningen på denna ö wädja till den allmänna wälgörenheten inom bättre lottade delar af Riket, insamla och emottaga de gåfwor i penningar eller spannemål, som kunna för ändamålet godhetsfullt lemnas, samt besörja fördelandet och användandet deraf, med uttryckligt förbehåll, att gåfworne, så wida gifwarne ej annorlunda specielt föreskrifwa, skola uteslutande komma de mest behöfwande bland öns arbetsklass, och såldes icke den besutna allmogen, till godo, antingen och helst genom beredande af lämplig arbetsförtjenst, eller och såsom direkt understöd. Komitéen fördriftar sig således härmed ställa ett offentligt upprop till den i lyckligare eller mindre bekymmersamma omständigheter stadda allmänheten uti andra städer och orter i Riket, med ödmjuk anhållan om något bidrag, större eller mindre, för ofwannämnde ändamål; utbedjande sig komitéen att sådana gåfwor, enstaka eller ännu heldre ortwis hopsamlade, måtte ju förr desto heldre warda hit öfwersända under adress: “Nödhjelps-Komitéen för  Öland, Borgholm” hwarefter redowisning i sinom tid skall tacksamt lemnas. 

Det steg Komitéen nu wågat taga, är, ehuru påkostande, dock förestafwadt af en oundwiklig nödwändighet. Det torde af den allmänna rösten så mycket mindre ogillas, som Öland, oss weterligen, aldrig förr utsändt någon dylik bön, men deremot flera gånger gifwit rätt ansenliga bidrag till andra provinser, då dessa, likasom nu Öland, hotats med hungersnöd i följd af misswäxt.

Borgholm den 12 December 1868.

 J.F. Caspersson, Häradshöfding 

A. Lindvall, Kontraktsprost

J. Söderström, Ordningsman

J.P. Ljungqvist, Stads-Predikant

E. Marksson, Handlande

Fr. Borell, Handlande

M.G. Torrén, Handlande

E.J. Rudberg, f.d. Riksdagsman

Fr. Pettersson Riksdagsman

Ölandsbladet, 2 januari 1869

“- Till Nödhjelpskomiteen härstädes inflöto redan i början af denna wecka mellan twå och tre hundra riksdaler, hwarför den redan börjat röra på sig för att bispringa de mest nödställda.

Lyckligtwis har wintern här på orten ända hittills artat sig ytterst blid, så att befolkningen icke behöft lida af köld, om än en och annan nödgats lida brist på bröd. Att man har anledning befara detta sednare synes deraf att på sjelfwa Julafton personer från landet hos brödförsäljare i staden erbjudit sina kläder såsom waluta för bröd, som dock ingen gerna kunde eller wille emottaga. Tiggare hafwa före Jul wandrat omkring i stor mängd, klagande öfwer att de knappast erhålla så mycket som de kunna stilla hungren med, och deras utseende tycktes witsorda sanningen deraf, ty de se werkligen hungriga ut.”

Barometern, 3 februari 1869

“- Nödbrödsämne. Wid det af landshöfdingen utlysta möte i Kalmar den 14 Jan., för öfwerläggning om åtgärder för lindrande af nöden, framställdes af ett ombud från de norra socknarne på Öland en förfrågan, om icke granlafwen på träden i Böda kronopark kunde få af allmogen afplockas och anwändas såsom nödbrödsämne, hwilket dock af landshofdingen ansågs icke kunna bifallas.” 

Ölandsbladet, 6 mars 1869

“- Från norra delen af ön skrifwes följande: Fastän fattigwårdsstyrelsen gjort och gör hwad göras kan och kommunen ådragit sig flera tusen rdsd skuld för inköp af spannemål till den arbetande befolkningen är dock nöden förfärlig. Den inköpta spannemålen är till största delen förtärd och uthungrade wandra dagligen i mängd från dörr till dörr för att uppehålla lifwet. Flera af jordbrukarne sakna snart nog bröd för dagen och korn till utsäde, huru då meddela åt de kringwandrande? Mången af dessa arma warelser tala på ett förfärande sätt om sin belägenhet. En sådan, höljd i trasor, sade under tårar sig ingen förhoppning hafwa att kunna undgå hungersdöden utan att dränka sig. Personen sade sig hafwa försökt äta “sågspånsbröd”, men kunde det ej, äfwensom ruttet trä och hasselknop. Det är hemskt att se och höra dessa personer och blott obetydligt kunna hjelpa och undsättningmedlen räcka icke långt, så utblottadt på spannemål som här är. Man beräknar, att 150 familjer i wår kommun redan nu sakna det nödwändigaste. Den i Borgholm bildade nödhjelpskomitéen torde med något af de till den influtna gåfwomedel, hwilket ock wore på det högste wälkommet.” 

Barometern, 7 april 1869

“- Sjukligheten på Öland är temligen stor. Smittkoppor är en bland de mest gängse sjukdomarne.”

”Ett skott brann af…”

Emil Gustafsson (Albertinas bror) kom tillbaka till Sverige efter runt 20 år i Amerika (1887-1906). Enligt noteringar i husförhörsboken och dödsboken så sköt han sig själv av misstag året därpå.

För att hitta mer information fick jag bege mig till stadsbiblioteket där man på mikrofilm kan läsa en del lokala dagstidningar publicerade efter 1900.

Den enda notis jag kunde hitta i närtid efter dödsfallet var ur Barometern den 19:e januari 1907, alltså två dagar efter att Emil dog:

I och med detta kan man förstå händelseförloppet lite bättre. Jag letade efter en dödsannons men hittade ingen. Kanske det inte var så vanligt förr, eller så finns det men i annan tidning.

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 >
[mfm] Albertina Wilhelmina Gustafsdotter - 1875-1939 >
hennes bror var: Berndt Emil Gustafsson - 1869-1907

Drängen som fick hedersmedalj i Möllstorp

Isac Peter Isaksson föddes den 24:e juni 1824 i Fagerhult och var en av sönerna till bysmeden [mfmff] Isac Svensson i Lilla Istad.

Han arbetade, vad det verkar, hos sin far fram till dess han var 23 år gammal. Det finns anteckning att han flyttade till Möllstorp 1847 för att arbeta som dräng i Möllstorp hos kommissionslantmätaren Erik Carl Eckerlund och Maria Beata Amalia Eckerlund Sabelström (f.ö. dotter till kyrkoherden Carl Sabelström i Kristvalla). Under samma period arbetar även Maria Jonsdotter från Kristvalla här – som snart blir hans hustru.

Den 1:e september 1853 föds dottern Hilma Maria, faddrar är bl.a.
Erik Carl Eckerlund och Maria Beata Amalia Eckerlund Sabelström. Isac Peter och Maria gifter sig den 30:e december samma år.

Maria föder några år senare två söner, Carl Gustaf den 28:e januari 1857 och Nils Magnus den 24:e februari 1860. Nils Magnus hade en tvilling men var död vid födseln. Men, sönerna blir inte gamla. Carl Gustaf dör av slag den 13:e juli 1859 och Nils Magnus den 15:e mars 1860 av bröstfeber.

Nedan är bild på hushållet 1856-1861, någon gång under denna tid ändras Isac Peters arbetsbeskrivning från dräng till stattorpare.

Ur Husförhörslängden 1856-1861 – Algutsrum, Möllstorp

Nils Peter och Maria verkar ha varit rediga arbetare. För detta får dom åtminstone viss uppmuntran. Den 13:e juli 1866 vid Lantbruksmötet i Västerstad på Öland får Isac Peter, av Kalmar läns Södra hushållningssällskap, mottaga en silvermedalj och Maria en silvermatsked, för långvarig och trogen tjänst hos Amalia Eckerlund.

Notis i Barometern 18:e juli 1866:

”En medalj, att å bröstet bäras, åt torparen Isak Peter Isaksson i Mölstorp samt en silfvermatsked åt hans hustru Maria Joensdotter för långwarig och trogen tjenst hos enkefru Amalia Eckerlund i Mölstorp.”

Notis på förstasidan i DN 12:e oktober 1866:

Notis i Aftonbladet den 12:e oktober 1866:

Isac Peter och Maria lever ut sina liv i Möllstorp. Maria dör den 3:e januari 1901 och Isac Peter dör den 20:e augusti 1903.

Dottern Hilma Maria då? Hon gifter sig i Algutsrum med skomakaren och änkemannen Verner Ekman från Mörrum. Hon lämnar Möllstorp för Mörrum samma dag som vigseln den 17:e augusti 1905.

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mfm] Albertina Wilhelmina Gustafsdotter - 1875-1939 >
[mfmf] Gustaf Petter Isaksson Westervik - 1826-1896 >
[mfmff] Isac Svensson - 1794-1873
hans son var Isac Peter Isaksson - 1824-1903

Dubbelmordet i Sandby 1870

[mffmmm] Ingrid Erlandsdotters syster Kjerstin Erlandsdotter och hennes make Anders Zachrisson i Sandby (Egby socken) blev bägge mördade i sina sängar den 28:e maj 1870. Deras son Olof Andersson misstänks snart och det står att läsa att det var ”det gräsligaste och mest hjertrörande mord, som här å ön egt rum på mer än hundra år”.

Nedan är en artikel i Barometern som skrevs en vecka efter mordet…


Barometern 4:e juni 1870: ”Sistlidne söndag ingick hit anmälan, att undantagsmannen Anders Zachrisson och hans hustru, Kjerstin Erlandsdotter, i Nedra Sandby af Egby socken, befunnits döda i deras bostad, och att märken efter wåld å deras kroppar gåfwo bekräftelse åt antagandet, att mord blifwit å dem begånget.

Wid på stället i anledning häraf genast företagen undersökning befunnos begge makarna liggande döda i sin säng. Mannen, som war omkring 80 år gammal, hade erhållit knifstung i halsen och hufwudet, och å hustrun, som war omkring 65 år, hade pannan blifwit inslagen med en större sten, hwilken qwarlåg på hufwudgärden mellan de aflidne.

För mordet mistänktes de mördades son, förre sjömannen Olof Andersson, som en längre tid warit sinnesrubbad. Denna hade, enligt öfwerenskommelse, turwis wårdats af socknemännen och under dagarne före mordet warit under tillsyn av Anders Nilsson i Sandby af Gärdslösa socken, men hwarifrån han återwände samma dag kl 3 e.m., under föregivande, att han hade ett angeläget ärende att uträtta i Sandby. Oaktadt noggranna efterspaningar har Andersson , som sedermera spårlöst förswunnit, icke kunnat igenfinnas.

Natten till sistlidne söndag eller samtidigt med mordets föröfwande blef en bonden Peter Jonsson i Egby tillhörig och wid sjökanten strax nedanför Sandby liggande fiskeeka bortstulen. Denna omständighet föranledes man lätt att sätta i förbindelse med gerningsmannens flykt, och det sannolika är äfven, att han begifwit sig till sjös.

Emellertid anhålles wördsammast dels att wederbörande provincialläkare måtte förordnas att å de aflidne förrätta medikolegal obduktion, och dels att ej mindre den afwikne sjömannen än den bortstulna ekan måtte blifwa efterlyste. För sådant ändamål får jag äran upplysa, att Olof Andersson är 37 år gammal, liten till wexten, med ljust hår och rödt helskägg. Den afwikne war för tillfället iklädd brun jacka, ljusa byxor och mössa. Ekan war en wanlig tjärad fiskeeka.”

Barometern – 18700604

Nedan är ytterligare en artikel i Barometern några veckor efter mordet och nu har man hittat mördaren…

Barometern 29:e juni 1870: ”- Från Borgholm. Den för mordet å sina föräldrar, 80-årige torparen Anders Zachrisson och dennes äfven åldriga hustru, Kjerstin Erlandsdotter från Sandby, misstänkte och häktade förre sjömannen Olof Andersson, född 1833, undergick den 20 i denna månad ransakning inför Ölands Norra Mots häradsrätt.

Under denna ransakning lades i dagen, att Olof Andersson, wid det polisförhör som af kronolänsmannen Holmgren med Andersson wid dennes häktande hölls, erkänt det han ihjälslagit sina bemälda föräldrar. Af provincialläkaren doktor Holmbergs wid obduktionerna förda protokoller upplystes, att Anders Zachrisson såwäl luft- som matstrupe blifwit genom knifhugg afskurna, och att han derförutan erhållit mer eller mindre dödande slag, samt att Kjerstin Erlandsdotters panna och ansigte blifwit krossade och hennes hals erhållit tre knifhugg.

Af målsegarnes, twenne Olof Anderssons swågrar, äfwensom af sju i målet afhörda wittnens berättelser framgick, att Olof Andersson under November månad nästlidet år med en hammare slagit fadren tre slag i hufwudet och ihjälstuckit ett föräldrarne tillhörigt nötkreatur.

Rörande sina lefnadsförhållanden uppgaf Olof Andersson, att han lärt läsa, men icke skrifwa; att han, som under 18 års tid idkat sjöfart, tog föräldrarne för ”ett medel”, hwarmed skulle förstås ”Satan”, samt att han genom morden, dem han med glad min och lugn erkände sig hafwa begått, wille hafwa föräldrarne undanröjda.

A. erkände sig hafwa genast efter mordens werkställande från de mördades bostad tillgripit: en dyna, ett täcke, en tröja och 3 brödkakor, hwarmed han begaf sig till sjöbodarne wid stranden utanför Egby, der han tog en fiskeeka, hwari han begaf sig på wägen till Gotland, men att han, hindrad av motvind, derefter tänkte styra kosan till Danmark. Olof Andersson berättade vidare, att han före mordens föröfwande inpraktiserade sig i föräldrarnas bostad genom att uttaga ett fenster, samt att han, dit inkommen, fann föräldrarne sofwandes i en säng.

Han – fader- och moder-mördaren, född och uppfostrad af arbetsamma och stilla föräldrar – yttrade: ”Jag knäppte dem, då de båda sofwo”, och ”som de lågo, så lågo de, och som de sofwo, så dogo de”.

De wid ransakningen afhörda sju wittnena intygade sammanstämmigt, att Olof Andersson icke under innewarande år, efter hwad wittnena kunnat förstå, warit sinnessjuk eller att de kunnat märka något oredigt i hans tal wid andra tillfällen, än då samtal om hans fader egt rum. Ett wittne berättade, att Andersson bedt wittnet wara honom behjälplig ”taga lifwet av gubben”, och att Andersson wid bedjandet härom yttrat att ”gubben”, sedan han blifwit ihjälslagen, kunde gömmas i ”sjön, i en brunn eller i gödselhögen”.

Olof Andersson, som efter all sannolikhet ej eger sina sinnens fulla bruk, har twifwelsutan föröfwat det gräsligaste och mest hjertrörande mord, som här å ön egt rum på mer än hundra år. Ölands brottmålsannaler under nämnda tidrymd kunna ej uppwisa något motstycke till detta gräsliga brott och måtte den dag wara långt, långt fjerran borta, innan någon af Ölands warande eller blifwande söner genom mord befläcka sin födelsebygd och sitt barndomshem med sina föräldrars blod.

För anskaffande af läkarebetyg och widare bewisnings förebringande uppsköts ransakningen till den 8 Juli.

Den sista artikeln jag hittar rörande mordet:

Barometern 3:e Augusti 1870: ”- Från Borgholm. Föräldramördaren, förra sjömannen Olof Andersson från Sandby, Egby socken, war förliden thorsdag för ytterligare ransakning rörande detta mord inställd för ortens domstol, derwid han widhöll hwad han förut om samma brotts föröfwande erkänt.

13 i målet afhörda wittnen känna icke, om Andersson mördat sina föräldrar, och sedan Olof Anderssons sinnesbeskaffenhet enligt stadsläkaren, hr doktor D. O. Petersson i Kalmar, wid detta ransakningstillfälle till rätten inlemnade intyg, ansetts warit mindre redigt under mordens begående, samt att Andersson under sitt wistande å cellfängelset tidtals haft orediga uttryck, såsom derom att man borde afklippa hans hår, afraka hans skägg och detsamma nedgräfva i jorden, så att Andersson, okänd, derefter kunde begifwa sig bort och slippa från den ”tråkiga affären” på Öland, och att Andersson, såwäl till följd häraf som och af de yttranden han före morden och under ransakningen låtit sig undfalla, ej kan anses fullt klok, afkunnade häradsrätten det utslag, att målet förklarades hwilande, intilldess sundhetskollegii yttrande i saken kunde hinna ankomma, i afbidan hwarpå Olof Andersson blef till länscellfängelset återförpassad. (Öl. Bl.)”

Barometern via Ölandsbladet 18700803

Efter denna tidningsnotisen hittar jag inte mer information kring morden. Olof Andersson dog 84 år gammal den 24:e september 1917 på hospitalet i Västervik.

[mf] Gustav Georg Nilsson - 1908-2000 > [mff] Nils Johan Albert Nilsson - 1878-1969 > [mffm] Mathilda Christina Johansdotter - 1856-(?) > [mffmm] Brita Stina Persdotter - 1833-1910 > [mffmmm] Ingrid Erlandsdotter - 1798-1874 > Hennes syster var Kjerstin Erlandsdotter - 1801-1870 > Hennes son var Olof Andersson - 1833-1917