Läsa öländska?

I Bertil Palm och Lennart Landins bokserie om Öland (morfars böcker) finns i det andra bandet ett kapitel om Öländska folkmål. Där har några ölänningar fått bidra genom att läsa en text som sedan skrivits ned på så vis att man sedan ska kunna läsa texten – med den ursprungliga dialekten.

Det visade sig att en av dessa ölänningar var en av våra släktingar. Nämligen [mff] Alberts farbror Lars Johan Larsson, född i Torp men bosatte sig 1880 med familj i Ormöga. Tidigare har jag skrivit om sonen Nils Janne Algot.

Det är inte lätt att begripa alla ord. Den som känner sig hugad att tolka/översätta är välkommen!

Edit: Nedan är svar från morbror Alf:

”Nu är varken bröllop eller annat som det var förr, inte. Då skulle det vara förridare och då hade de sadlar då var de så fina så, men nu har de inte någonting. Jag var för ung på den tiden för att fara och skjuta på kvällarna och hurra för brudparet. De vigde sig för det mesta hemma, i kyrkan var de inte så ofta då, nu är det mera.
Friarna skulle alltid ha en böneman med sig som skulle tala, och då skulle han ha ett par strumpor om det blev av någonting. Till att börja med gick bönemannen in ensam, men sedan fick friaren gå in också om bönemannen fick ja. Då blev det kalas med det samma om de blev väl mottagna.
Det var en som hette Nils-Magnus som var böneman en gång. Han talade om (berättade) att när fästpigan skulle ge dem kaffe, så slog hon i ett ägg i vardera koppen för att visa friaren att hon kunde göra gott kaffe. När så friaren skulle dricka ur sin kopp, då kom tuppen upp och gol på koppkanten. Då skulle han fröjda sig med, så det skulle bli riktigt bra. Bönemannen talad om (berättade) hur mycket pengar fästmannen hade, och så sa fästpigans föräldrar, att så och så mycket skulle hon få. Dagen efter att de var vigda, skulle hon flytta hem till sin nya gård. Det som körde flyttlasset, skulle bjuda på brännvin och tilltugg till alla han mötte. Då hade han flera kannor med sig, och han fick stanna titt som tätt, för då gick gubbarna ut på gatorna bara för att de skulle få.
Förridarna skulle vara i följe med brudparet till att börja med, och var det lång väg, skulle de rida i förväg och säga att de nygifta hade farit hemifrån och så där vidare, och det gjorde de två gånger. Tredje gången, då skulle de ha brudparet med sig när de kom till gården där de skulle vara. Båda parter skulle vara med vid flyttkalaset.
Att gifta sig det var som att sälja ett kräk. För det var så noga med att de gamla fick veta vad de hade på vardera sidan. De som hade mycket skulle ha de mer ha, så många tvangs ihop på det sättet.”



Fråga mig inte vad tuppen på koppkanten betyder. Jag begriper ingenting.

I Öland II är ”kläåkerbuull” översätt med flyttlass. Så vitt jag förstår är det en tveksam översättning. Enligt nedanstående text, var en klädåkare någon som körde brudstol etc till kyrkan. Kläåkerbuull syftar säkert på tilltugget som klädåkaren bjöd på.

diva-portal.org/smash/get/diva2:1347718/FULLTEXT01.pdf

Sittdynorna fördes på bröllopsdagens morgon till kyrkan av de så kallade klädåkarna.

I kärlekens spår NORDISKA MUSEETS OCH SKANSENS ÅRSBOK 2012 Red.ChristinaWestergren

[mf] Gustaf Georg Nilsson - 1908-2000 > 
[mff] Nils Johan Albert Nilsson - 1878-1969 > 
[mfff] Nils Magnus Larsson - 1857-1879 > hans bror var
Lars Johan Larsson - 1860-1952

2 reaktioner på ”Läsa öländska?

  1. Alf Nilsson

    (Berättat av Lars Johan Larsson, Ormöga, Bredsätra. Född 1860). (Albert Nilssons kusin).

    ”Nu är varken bröllop eller annat som det var förr, inte. Då skulle det vara förridare och då hade de sadlar då var de så fina så, men nu har de inte någonting. Jag var för ung på den tiden för att fara och skjuta på kvällarna och hurra för brudparet. De vigde sig för det mesta hemma, i kyrkan var de inte så ofta då, nu är det mera.
    Friarna skulle alltid ha en böneman med sig som skulle tala, och då skulle han ha ett par strumpor om det blev av någonting. Till att börja med gick bönemannen in ensam, men sedan fick friaren gå in också om bönemannen fick ja. Då blev det kalas med det samma om de blev väl mottagna.
    Det var en som hette Nils-Magnus som var böneman en gång. Han talade om (berättade) att när fästpigan skulle ge dem kaffe, så slog hon i ett ägg i vardera koppen för att visa friaren att hon kunde göra gott kaffe. När så friaren skulle dricka ur sin kopp, då kom tuppen upp och gol på koppkanten. Då skulle han fröjda sig med, så det skulle bli riktigt bra.
    Bönemannen talad om (berättade) hur mycket pengar fästmannen hade, och så sa fästpigans föräldrar, att så och så mycket skulle hon få. Dagen efter att de var vigda, skulle hon flytta hem till sin nya gård. Det som körde flyttlasset, skulle bjuda på brännvin och tilltugg till alla han mötte. Då hade han flera kannor med sig, och han fick stanna titt som tätt, för då gick gubbarna ut på gatorna bara för att de skulle få.
    Förridarna skulle vara i följe med brudparet till att börja med, och var det lång väg, skulle de rida i förväg och säga att de nygifta hade farit hemifrån och så där vidare, och det gjorde de två gånger. Tredje gången, då skulle de ha brudparet med sig när de kom till gården där de skulle vara. Båda parter skulle vara med vid flyttkalaset.
    Att gifta sig det var som att sälja ett kräk. För det var så noga med att de gamla fick veta vad de hade på vardera sidan. De som hade mycket skulle ha de mer ha, så många tvangs ihop på det sättet.”

    Fråga mig inte vad tuppen på koppkanten betyder. Jag begriper ingenting

    I Öland II är ”kläåkerbuull” översätt med flyttlass. Så vitt jag förstår är det en tveksam översättning. Enligt nedanstående text, var en klädåkare någon som körde brudstol etc till kyrkan. Kläåkerbuull syftar säkert på tilltugget som klädåkaren bjöd på.
    diva-portal.org/smash/get/diva2:1347718/FULLTEXT01.pdf

    Sittdynorna fördes på bröllopsdagens morgon till kyrkan av de så kallade klädåkarna.
    I kärlekens spår
    NORDISKA MUSEETS OCH SKANSENS ÅRSBOK 2012 Red.ChristinaWestergren

    Gillad av 1 person

    1. Kul! Tack för det Alf! Här har man ju klara instruktioner om man får för sig att gifta sig en dag 🙂 En del av dessa procedurer har jag faktiskt läst om någon av Mari Fribergs böcker, kan inte minnas vilken, ”Vandrar Mari” kanske.. Tuppen på koppkanten är ju ett mysterium.. äggulan kanske? Men ägg i kaffet låter vedervärdigt! 🙂 Får uppdatera blogginlägget med facit nu!

      Gilla

Lämna ett svar till Alf Nilsson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s